Ny räntehöjning av Riksbanken – väl avvägt eller för stor?

Riksbanken höjde idag som väntat styrräntan med 0,5 procentenheter till 3,5 %. ”I Sverige, liksom i omvärlden, är inflationen fortfarande alldeles för hög och långt från inflationsmålet” skriver Riksbanken i sitt räntebesked. Det är förstås svårt att inte hålla med om den åsikten då inflationsstatistiken i Sverige har legat högt, exempelvis var inflationsmåttet KPIF exklusive energi på 8,9 procent senast. Måttet exkluderar energi och förändrade räntesatser och tolkas därför som en bra värdemätare för hur brett inflationstrycket är i ekonomin. Samtidigt är alltid en av centralbankernas största utmaningar att vi mäter vad inflationen är här och nu men genomför ränteförändringar som slår igenom fullt ut på ungefär 12–18 månader. Därför är själva slutsatsen att inflationen är för hög här och nu långt ifrån det enda som ligger till grund för ett inflationsbeslut. Prognoser av kommande inflationsutveckling är av naturen svårt och här har Riksbanken historiskt inte varit så träffsäker. Dessutom har många centralbanker hamnat i ett pressat läge efter att bedrivit för expansiv penningpolitik under pandemin, underskattat inflationen initialt och nu kämpar med näbbar och klor för att inte förlora det viktiga förtroendet för inflationsmålet på 2 procent. Räntehöjningstakten är denna gång ovanligt snabb, från historiskt låga nivåer, vilket väcker frågan vad den slutgiltiga effekten blir på ekonomin.

För svenskt vidkommande har vi dessutom, i internationell jämförelse, stora hushållsskulder och mycket stor andel rörliga bolån. Vilket bidrar till att räntehöjningar får större effekt. Svensk ekonomi är dessutom en förhållandevis liten och öppen ekonomi och därför begränsas möjligheterna för Riksbanken att påverka just svensk inflation uppåt eller nedåt i situation där omvärldsfaktorer har stor inverkan på inflationstakten. Detta bevisades tydligt under perioden med mycket låg inflation globalt och i Sverige där Ingves och Riksbanken, tvärtom mot idag, bedrev en alltför expansiv penningpolitik (minusränta mellan 2015 – 2020 och stora tillgångsköp) utan att lyckas få upp inflationstakten till målet 2 procent. En mycket viktig avvägning i nuläget är därför att avgöra när det är lämpligt att välja en lugnare takt på räntehöjningarna och invänta räntehöjningarnas effekter på svensk ekonomi och även se hur inflationstrycket globalt utvecklas. Sannolikt var detta ett skäl till att två av Riksbankens ledamöter valde att reservera sig mot dagens beslut och i stället förespråkade en höjning med 0,25 procentenheter. Ett ställningstagande som är intressant och hade nog varit det lämpligaste valet i detta läge. Kronan då? Den skulle ju stärkas med en restriktiv Riksbank…ja den tappade i värde efter beskedet.